MENY
Nu var det ett tag sedan men efter allt som pågår har jag börjat inse mer och mer vad jag gett mig in på och hemlängtan börjar smyga sig på nu när chocken lagt sig. Kollade igenom min mobil på videor och bilder och fick sån längtan efter allt och alla! Att göra saker, barrundor, dansgolv, äta mat tillsammans, träna tillsammans, gå promenader, att UMGÅS. Är ju så ensamt att skapa sig ett nytt liv (medan man inte riktigt vill skapa sig ett nytt liv). Kommer alltid på mig att tänka som att jag bara ska vara här fram till semestern och då flytta hem igen men sen inser jag att nej, detta är tillsvidare, for life om jag så vill. Galet konstig känsla då jag bara gjort en flytt i hela mitt liv och det var 2mil, från en liten ort till en storstad som jag visste allt om och där jag hade allt nära ändå. Nu känns allting upp och ner. Tänk att du måste ändra på ALLA dina rutiner! Var du åker och handlar (hur hittar man dit?!), vart du klipper dig, vart du TRÄNAR, vart du springer dina rundor, vart du lagar mat, vart du har dina tallrikar, ja t.om. vart du slänger dina sopor. Allting måste börjas om på nytt, väldigt uppfräschande och nyttigt men ack så konstigt och svårt. När du dessutom måste skapa om allt detta helt själv utan någon, inte ens din bättre hälft som är på andra sidan telefonen och fortsätter leva det liv ni levde, ja då är det verkligen konstigt. Jag skulle gjort om valet 1000 ggr om igen om jag fick chansen och jag är så stolt över mig själv som med öppna armar kastar mig ut men det gör också ont, är ensamt och tråkigt.
Jag har iaf jobbat i snart 2 mån (vart tar tiden vägen?!) och det känns så roligt men också så sjukt svårt! Att vara helt själv på min position och aldrig jobbat i politisk styrd organisation förut är ju inte gynnsamt. Folk som drar i en och lägger över en del arbetsuppgifter i knät hjälper ju inte min inre stress heller. Jag har alltså ett ganska ovisst uppdrag som jag kan forma mycket själv som är superkul och hur bra som helst men känner att det är så sjuukt svårt att ha detta som "första jobb" då jag inte har så mycket förförståelse för någonting så när någon säger: fixar du detta, får jag sådan panik får då måste jag dels göra en uppgift men innan jag gör uppgiften måste jag först ta reda på varför jag gör det, hur jag ska utföra den, vart jag ska vända mig och sedan utföra den vilket resulterar i en smärre panik innan allt faller på plats. Toppar med lite prestationsångest och en som är livrädd för att göra fel på detta också! Jag har tur som har grymt snäll chef och bra folkhälsostrateger i närkommunerna som hjälper, utan dem hade jag gått in i veckan första dagarna tror jag! Försöker att lära mig det här PK-sättet att säga nej till folk, hittills har det inte gått så bra... Jag försöker stanna upp, andas och säga till mig själv: det är jobbigt för det är något du aldrig behärskat förut och nu i denna stund utvecklas du.
Jaa sen har vi ju det här med skolan också hahah... ALLTSÅ jag pallar fan inte denna inre stress!! Jag har nog ALDRIG under mina 25 år och 10mån vaknat av mig själv varje morgon mellan 5-6 för att i panik kolla klockan och sen somna om igen samt vakna på nätterna förut. Denna jäkla uppsats alltså!! Försöker verkligen se det positiva i det, kämpa så slipper du sen! Jag krigar för att skriva och bli klar men allting går så långsamt, är så trött i huvudet och jag tycker allt jag skriver är dåligt. Den ska alltså in egentligen imorgon men har fått skjuta upp den till lördag fm istället och då ska jag alltså skriva klart metoden och DISKUSSIONEN som tar flera veckor annars. Jag försöker verkligen men har ingen aning om hur detta ska sluta.
Känner att jag ba vill ha en redig utekväll med god mat, god dryck och massor av skratt följt av solig himmel och bara ben. Kom igen Britt-Marie Föö FAÁn!
0